TD - Tempero Diabetico [1985] - “Velvet Silence”

TD - Tempero Diabético de 1985, portugisiska och en urban konstnär sedan 1999.
"Velvet Silence" är ett handmålat verk på bomullstavla, gjort med spray och några inslag av torrpastell, från år 2026, med en bildyta på 77,5x80 cm. Handsignerat på baksidan med acrytlfärgpenna. Samlaregenskap i perfekt skick, sålt direkt av konstnären och följt av COA, äktahetscertifikat signerat för hand och stämplat. Levereras rullat i ett kartongrör av transportören.

Velvet Silence — "Ett tätt och sensoriskt tystnad som omger ansiktet med slutna ögon. Verket uppmanar att känna den djupa stillheten i ett ögonblick som är suspenderat, nästan påtagligt."

Jag är en urban konstnär, formad av gatan, misstag och uthållighet. Sedan 1999 har graffiti varit en del av min kropp och mitt sätt att uppfatta världen. Med tiden spillde mitt råa, intuitiva gatuspråk ut på duken, där sprejfärg varit mitt primära verktyg, inte som dekorativ teknik utan som en direkt förlängning av gesten, brådska och den tilltagna imperfektion.

Jag lever med PHDA (uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet), där uppmärksamheten är den mest markanta egenskapen i hur jag fungerar. I många år såg jag detta som ett hinder: svårigheten att behålla fokus, uppmärksamheten som hoppar från stimulus till stimulus. Att måla var en konstant kamp mot mig själv, ett försök att disciplinera något som av naturen vägrar att vara stilla. Min uppmärksamhet när jag målar är slumpmässig och intermittent, ibland djupt fokuserad på bilden, ibland helt frånvarande, som om jag redan var i en annan tavla, en annan idé, en annan vägg.

Med tiden slutade jag försöka rätta till detta sätt att fungera och började lyssna till det. Då insåg jag något väsentligt: för mig slutförs en målning inte i den traditionella slutet av processen. Det finns en punkt, någonstans mellan 60 och 65%, då verket når sitt ärligaste tillstånd. Det är i detta ögonblick som bilden fortfarande andas, fortfarande lovar, fortfarande inte sluts helt inom sig. Efter den punkten försvinner njutningen. Att fortsätta skulle bara uppfylla yttre förväntningar, inte ett inre behov.

Jag bestämde mig då för att omvandla det som under många år såg ut som en begränsning i min konstnärliga process. Mina duken tar nu pa sig som ofullständiga, inte av slarv utan av ett medvetet val. Det ofullständiga är för mig en plats av sanning. Det är där gesten fortfarande lever, där misstaget ännu inte dolts, där betraktarens öga bjuds in att komplettera, föreställa sig, projicera. När jag tittar på en målning i detta mellanläge ser jag den som färdig, inget saknas, inget överflödigt.

Efter femton år av kamp mot uppmärksamhetsbrist har jag förstått att den inte är mitt arbete fiende, utan dess råvara. Uppmärksamhetens fragmentering formar rytmen, avbrott skapar skikt, och oförmågan att stanna längre ökar kontrollen. Patientens— eller patologins— som tidigare sågs som ett fel har blivit en kreativ allierad. Idag målar jag och accepterar min egen mentala flöde, låter det avgöra när ett verk börjar och framför allt när det slutar.

Mitt arbete lever i denna instabila balans mellan impuls och frånvaro, mellan vad som sägs och vad som återstår att säga. Jag söker inte perfektion eller den klassiska avslutningen. Jag söker ögonblicket där måleriet fortfarande är öppet, precis som jag alltid varit: ofullständigt, i rörelse och djupt levande.

I am an urban artist, shaped by the streets, mistakes, and persistence. Since 1999, graffiti has been part of my body and the way I perceive the world. Over time, my raw, intuitive street language spilled onto canvas, with spray paint as my primary tool, not decorative, but a direct extension of gesture, urgency, and embraced imperfection.
I live with ADHD, and attention deficit has profoundly shaped my creative process. My focus is erratic and intermittent, my mind jumping between images and ideas. For years, I saw this as a limitation, but I now embrace it as a source of energy and inspiration.
My works reach their most honest state when they are only 60 to 65 percent complete. At this stage, the painting still breathes, still promises, still feels alive. Beyond that point, the pleasure disappears, and continuing would only satisfy external expectations. The unfinished has become a conscious choice, a space of truth where gestures remain alive, mistakes are visible, and the viewer is invited to imagine and complete.
After fifteen years of working with attention deficit, I understand it not as an obstacle, but as the raw material of my art. Fragmented attention shapes rhythm, interruptions create layers, and the inability to linger too long prevents overcontrol. My work lives in this unstable balance between impulse and absence, between what is said and what remains unsaid, incomplete, in motion, and deeply alive.