Montanaro - Banana Bot

I en era dominerad av planerad obsolescens och digitalt beroende gör Montanaro entré på scenen med ”BANANA BOT”, ett verk som samtidigt är ett rop efter frihet och ett sofistikerat citatlek.
Verket presenteras som ett djärvt assemblage. Inom en fluorescerande rosa ram som avgränsar actionsfältet som en elektrisk ring får vi vara med om en riktig ”teknologisk födelse”. En banan, popikon nummer ett, är inte längre en enkel passiv föremål eller en frukt att konsumera, utan en organisk enhet som slår genom den kalla bröstkorgen hos tryckta kretsar.
De elektroniska komponenterna — kondensatorer, resistorer och moderkort — är inte här funktionella element utan representerar kiseldrivor som “frukten” försöker fly ifrån. De färgade ledningarna som sprutar ut som kärl och syntetiska artärer antyder en pågående evolution: bananen flyr inte bara utan absorberar teknologin för att förvandlas till något annat.
Titeln ”BANANA BOT” är ett genialt semantiskt slag. Den omedelbart åkallar den berömda ”Banana Boat Song” av Harry Belafonte, och frammanar en fantasi av möda, handarbete och människovärde. Men Montanaro vänder perspektivet: om människan i sången väntade på att “tallyman” skulle räkna bananer för att kunna gå hem, är det här själva bananen som vägrar räkningen i binärkodens chip.
Montanaro bekräftar sig som en konstnär som kan tugga Pop Art:s koder och spotta ut dem som sociologisk reflektion. Det färgvalet — bananens metalliska magenta mot det surgröna färgen på korten — skapar en vibrerande kontrast som fångar ögat och håller det fast.
"BANANA BOT" är inte bara ett objekt att titta på, det är en visuell kortslutning. Den påminner om att, hur mycket teknologin än försöker innesluta oss, kommer det organiska och kreativa elementet alltid hitta ett sätt att spränga moderkortet."
Artisten skapar en dialog mellan det ”kalla” och det ”varma”. De gröna och bruna korten (det föråldrade hårdvaran) representerar en rationell och platt struktur. Däremot exploderar bananen — med sin metalliska magenta yta — i tre dimensioner, ger volym och en nästan köttslig glans som direkt fångar ögat.
Eltrådarna är inte slumpmässigt placerade; de följer en anatomisk logik. De ser ut som ”muskler” som höjer bananens struktur och antyder en rörelse av flykt eller uppvaknande. Det är ett användande av kablaget som tredimensionell teckning.
Valet av rosa flourescerende för ramen är inte bara estetiskt utan konceptuellt. Det tjänar till att isolera experimentet ”Banana Bot”, nästan som en inkubator eller ett laboratorium där naturen äntligen tar över maskinen.