Antonio Nasuto - Wet eyes

Antonio Nasuto tar examen i arkitektur vid Universitetet i Napoli, där han senare fullfäster en treårig specialisering inom Design. Denna tvärvetenskapliga utbildning påverkar hans visuella språk på ett avgörande sätt, kännetecknat av strikt komposition och uppmärksamhet på bildens struktur.

Han är för närvarande lärare i Artistisk Anatomi vid Accademia di Belle Arti di Foggia, vid sidan av sin undervisning bedrivs ett kontinuerligt måleri-sökande arbete som fokuserar på människokroppen och den narrativa dimensionen av figuren.

Han ställer ut i soloutställningar och samlingar nationellt och internationellt. Bland höjdpunkterna: soloutställningar på Palazzetto dell’Arte i Foggia (2002, 2003), den kollektiva utställningen om P. P. Pasolini vid Tribunale della Dogana i Foggia (2007), 150 Souvenirs d’Italie vid Galleria d’Arte Moderna e Contemporanea “Atelier degli Artisti” i Rom (2011), Il filo di Arianna. Labirinto fisico e mentale vid Palazzo delle Arti Beltrani i Trani (2011), soloutställningen vid Palazzo Ducale Paternò Caracciolo i Pietramelara (2013) och L’ospite inatteso i Villetta Barrea (2016).

Det finns stunder när kärleken inte längre talar, men fortfarande hörs. I detta verk verkar de två kvinnorna vara där: i exakt den punkt där det som förenar dem darrar, men inte helt ger vika. Det finns ett nytt avstånd, ändå fyllt av närvaro.
En av dem bär på en smärta som inte låter sig uttalas. Hon håller den i sina händer, skyddar den och samtidigt fruktar den, som om det vore en del av sig själv som plötsligt väger tyngre än resten. Den andra stannar kvar, trots allt. Hennes blick anklagar eller tröstar inte: den söker. Den söker det som går förlorat, det som kanske inte längre kan räddas, och det som båda ändå skulle vilja hålla fast.
Mitt i allt detta, nästan som en översättning av deras inre tillstånd, en varning: Wet Eyes.
Det är ingen skylt, utan ett tillstånd. Dessa våta ögon är beviset på att kärlek, när den är verklig, aldrig lämnar någon oskyddad. Hjärtat glider, snubblar, skadar sig just där man trodde att det var som mest säkert.
Och så finns där den tysta närvaron, röd som ett minne som svider: mannekängen.
Det är inte en föremål, utan en möjlighet. Ett tredje obehagligt element som bor i luften mellan dem: ett minne, en önskan, en idé, ett tvivel. Det har inget ansikte, och just därför kan det anta tusen ansikten. Det är det som skiljer, det som förvirrar, det som förblir svävande även när allt tystnar.
Denna målning berättar inte en scen; den berättar en passage.
Den ömtåliga övergången där kärleken mellan kvinnor – som varje kärlek som vågar vara fullständig – visar sin sårbarhet.
Det är en stund då det förstås att inget band är immun mot sprickor, och att just dessa sprickor ibland är den enda möjliga sanningen.
Ty det finns berättelser som mäts inte med vad som sägs, utan med vad som finns kvar i ögonen när orden saknas.
Och här, i båda deras våta ögon, läses fortfarande allt.