Barberot Sylvain - Echo

Självporträtt — “Eko”
Graverad spegel, ljusdispositiv

I denna variation av serien Självporträtt fortsätter verket att förlänga reflektionen över självporträttet genom att flytta det i en resonanslogik. Ett enda spegelglas, vars beläggning delvis har tagits bort, låter genom ljuset ordet eko framträda. Som i de andra verken råder inte texten rakt framför betraktaren: den anas, beror på betraktarens position, på ljuset och ögonblicket.

Spegeln är inte längre bara yta för igenkännande, utan yta för återkoppling. Den producerar inte en stabil bild; den återreflekterar, förväxlar, diffrakterar. Reflexen blir ett övergående fenomen, jämförbart med ett ljudeko: en fördröjd uppenbarelse, ett avtryck som formas i mellanrummet mellan närvaro och försvinnande.

Konstnären befinner sig här i en roll som förmedlare. Genom att spegla sig i verket återger han sig inte direkt; han framträder som ett passage, en yta för översättning. Världen, fångad av blicken, återges i bildform — omvandlad, förflyttad, omarbetad. Självporträttet blir då mindre ett påstående om sig själv än en process av mottagande och återgivande.

Ordet eko, graverat i spegeln, fungerar som en diskret läsningsnyckel. Det påminner om att varje bild redan är en återkomst, en reverberation. Likt ett ljud som studsar i rummet sprids reflektionen i spegeln, fragmenteras och nära nog dör ut. Det finns ingen fixitet, bara successiva uppenbarelser.

Således inskriver verket den konstnärliga praktiken i en flyktig temporalitet: ricochet, en dämpad upprepning, en gradvis glidning mot tystnaden. Konstnären, långt ifrån att vara någon början, blir en passage — en plats där världen speglas innan den försvinner.