Stefano Nurra - Gioco sospeso

Verket är uppbyggt som ett imaginärt polyptyk som rymms inom en enda duk, där tre materiella block i relief svävar över en koboltblå bakgrund, och återskapar den fragmenterade geometrin hos en tennisbana.

Återigen är det materien som sätter takten: de centrala och perifera rektanglarna framträder ur ytan med oregelbundna och tjocka kanter, nästan som färgklumpar rivna ur verkligheten. De vita linjerna, skarpa och strikta, tjänar inte bara till att avgränsa spelytan utan fungerar som optiska riktningar som leder blicken genom duken.

Verkets pulserande kärna är införandet av mikroskopiska människogestalter, utförda med en precision som nästan är kalligrafisk.
I nedersta vänstra hörnet fångas en spelare klädd i vitt i en laddad väntan på en serve; i övre högra hörnet verkar en spegelvänd figur sväva i det blå tomrummet.

Detta kontrast mellan det abstrakta fältets enormitet och människoskuggornas skörhet förvandlar idrottstilldragelsen till en existential metafor: spelet blir ensamhet, koncentration och tidsmässig paus.

Valet av blått är inget slumpmässigt: det frammanar en djup psykologisk dimension och förvandlar tennisfältet till ett hav eller till nattens himmel. Det är ett verk som lever av tystnad och väntan, där måleriets kroppslighet (så tät att den går att känna på) krockar med den konceptuella abstraktionen av tomrummet. Ett stycke av sällsynt elegans som lyckas höja det lekfulla elementet och föra det upp på en rent poetisk nivå.