Barberot Sylvain - Echo

Självporträtt — ”Eko”
Graverad spegel, ljusdispositiv

I denna variation av serien Självporträtt fortsätter verket att förlänga reflektionen över självporträttet genom att flytta det mot en resonanslogik. En enda spegel, vars tain delvis har tagits bort, låter ordet eko träda fram i ljuset. Som i de andra rummen uppträder inte texten på framsynt sätt: den smyger fram, beror på betraktarens position, på ljuset, på ögonblicket.

Spegeln är inte längre bara en yta för igenkänning, utan en yta för återgivning. Den producerar inte en stabil bild; den återger, förvränger, diffrakterar. Reflektionen blir ett föränderligt fenomen, jämförbart med ett ljudande eko: en fördröjd uppenbarelse, ett spår som uppstår i intervallet mellan närvaro och försvinnande.

Konstnären befinner sig här i en roll som säte för ett relä. Genom att spegla sig i verket representerar han sig inte direkt; han framträder som ett passage, en yta för översättning. Världen, fångad av blicken, återges i bildform — transformerad, förflyttad, omkonstrurerad. Självporträttet blir därmed mindre en bekräftelse av sig själv än en process av mottagande och återgivande.

Ordet eko, graverat i tain, fungerar som en diskret läsningsnyckel. Det påminner om att varje bild redan är en återkomst, en återklang. I likhet med ett ljud som studsar i rummet sprider sig reflektionen i spegeln, fragmenteras och dör ut. Det finns ingen fixering, bara successiva uppenbarelser.

Således föreskriver verket konstnärlig praktik inom en flyktig temporalitet: ner som ricochet, dämpad upprepning, en gradvis glidning mot tystnaden. Konstnären, långt ifrån att vara en början, blir en passagepunkt — en plats där världen reflekteras innan den försvinner.