Nanda Vigo (1936-2020) - Electric Light Project

Nanda Vigo, Electric Light Project. 1971. Serigrafi original. Bladet är 50 cm x 50 cm. Handundertecknat av artisten och numrerat 183/250. Stamdruck Il Segnapassi Pesaro. En av mycket få grafiker som gjorts av konstnären. En ljusglans i ett hörn (se foto). Bud på auktion utan minsta reserva! Guppo 0 Piero Manzoni Lucio Fontana

Fernanda Enrica Leonia Vigo, känd som Nanda Vigo[1] (Milan, 14 november 1936 – Milan, 16 maj 2020), var en italiensk formgivare.

Biografi

"Museo Alternativo Remo Brindisi", exteriör

"Museo Alternativo Remo Brindisi", interiör

"Museo Alternativo Remo Brindisi", interiör

"Museo Alternativo Remo Brindisi", interiör

"Museo Alternativo Remo Brindisi", interiör

Enligt den släktbok som hon själv skrev, härstammade hon maternalt från flera kända konstnärer, nämligen Cesare Carnesecchi Coppini, koreograf och regissör för balettskola vid La Scala i Milano, och den berömda tenoren Enrico Barbacini. Med faderns sida var hon från en gammal, spansk ursprunglig industrifamilj. Oroligt växte hon upp hos mormor Ida Cidonia Carnesecchi Coppini (... “Alltså mormor Cidonia var för mig hela familjen. Visst var hon mycket sträng, vid tjugo års ålder var jag tvungen att vara hemma innan midnatt, annars väntade hon bredvid mig med sopat i handen, men hon var också den enda person som gav utrymme åt min önskan att arbeta inom konsten.”)

Efter sina studier i sin födelseort på det konstnärliga gymnasiet Orsoline i Via Lanzone[2], studerade hon vid Institut Polytechnique i Lausanne. Hon öppnade sin första studio 1959, och arbetade sedan mellan Milano och Östafrika.[3]

Som arkitekt utformade hon tillsammans med andra kyrkogården i Rozzano; ensam stod hon bakom projektet för Remo Brindisi hus-museum vid Lido di Spina, invigt 1973. Hon arbetade med Gio Ponti för Casa sotto la foglia i Malo (Vicenza) och med Lucio Fontana. Hon var flitig närvaro i den milanesiska avantgarde-scenen under 1960- och 1970-talen.

Redan 1971 vinner hon Award New York Industrial Design och 1976 det första Saint Gobain-priset för design; medan hon 1982 deltar i XL Biennale di Venezia. Efter en lång karriär togs hennes verk 2013 även in i den permanenta samlingen hos Utrikesdepartementets permanenta utställning.[4] År 2014 visades hon på Guggenheim Museum i New York i retrospektiven ägnad Gruppo Zero.[5]

År 2018 organiserade hon i San Celso kyrka i Milano en utställningshändelse med titeln Global Chronotopic Experience, i avsikt att ge nytt liv åt en Cronotopisk Miljö i rostfritt stål och Perspex, liknande den konstnären skapade 1967 på Galleria Apollinaire i Milano.[6][7] En skicklig kombination av neongeometrer med spegelmaterial och ”ljudförstärkare” var åter innehållet i utställningen på Palazzo Reale i Milano, kuraterad av Marco Meneguzzo till minne av henne, under sommaren 2019.[8][9]

Hon dog den 16 maj 2020 vid 83 år ålder. Hennes aska har viks till en liten gravkammare på Bruzzano kyrkogård.[10]

Hennes privata samling, bestående av hela 108 verk donerade av henne, är idag en del av den permanenta utställningsvägen vid Museo San Fedele i Milano.[11]

Verk
1964 - Labirinto cronotipico på Romes Quadriennale
1982 - Exterior för Artventure vid Biennale di Venezia, vid Magazzini del Sale
1983 - Light progression
1983 - Light tree
1985 - Sun & Island vid Bari Speciale Galleri
1993 - Light Progression Enviroment
1993 - Fly Away för Biasi Emilio & Figli, Verona
2005 - Goral
2005 - Base Line Totem
2018 - Global Chronotipic Experience

Utställningar
2014 - ZERO: Countdown to Tomorrow, 1950-60, Guggenheim Museum, New York
2018 - Global Chronotipic Experience, Santa Celso-kyrkan, Milano

Priser och erkännanden
1971 - Award New York Industrial Design, för lampan Golden Gate
1976 - Saint Gobain-priset för design
2020 - Compasso d'oro för lång karriär