Barberot Sylvain - Echo

Självporträtt — “Echo”
Graverad spegel, ljusdispositiv

I denna variation av serien Självporträtt förlänger verket reflektionen över självporträttet genom att flytta den mot en resonanslogik. En enda spegel, vars beläggning delvis har avlägsnats, låter genom ljuset ordet ekos, nej, ordet eko träda fram. Som i övriga delar överträder texten sin uppmaning: den blottas, beror på betraktarens position, på ljuset, på ögonblicket.

Spegeln är inte längre bara en yta för igenkännande, utan en yta för återgivning. Den skapar inte en stabil bild; den återspeglar, förändrar, diffrakterar. Reflektionen blir ett förgängligt fenomen, jämförbart med ett ljudligt eko: en fördröjd uppenbarelse, ett avtryck som bildas i mellanrummet mellan närvaro och försvinnande.

Konstnären står här i en roll som förmedlare. Genom att spegla sig i verket beskriver han inte sig själv direkt; han framträder som ett passage, en yta för översättning. Världen, fångad av blicken, återges som en bild — transformerad, förskjuten, omkonstruktion. Självporträttet blir därmed mindre en bekräftelse av sig själv än en process av mottagande och återgivning.

Ordet eko, graverat i beläggningen, fungerar som en diskret nyckel till läsning. Det påminner om att varje bild redan är en återkomst, en reverberation. Likt en ljud som studsar i rymden sprider sig spegelns reflektion, fragmenteras den och upphör. Det finns ingen fixering, endast successiva uppträdanden.

På så sätt skriver verket in konstnärlig praxis i en flyktig temporitet: ricochetens, försvagade upprepningens, den gradvisa glidningen mot tystnaden. Artisten, långt ifrån att vara en ursprung, blir ett passagepunkt — en plats där världen speglas innan den försvinner.