Tristan Mottier - Nordeuil - XL

30 upplagor för detta verk
4/30 för den som visas.
Mått: 60/40 cm

Förlorad i ett kallt och övergivet landskap reser sig ett ensamt hus inför enormiteten. Det grå ljuset avslöjar nästan dess konturer, som om det tvekar att visa den helt. Det tycks stå upp av instinkt, av envishet, av trötthet också — i bilden av mannen som skulle kunna bo där.

Runt omkring henne, ingenting.
Tystnaden, dimman, den tjocka luften som pressar världen.
En atmosfär som inte skyddar: den exponerar. Den avkläder. Den visar vad man vanligtvis döljer.

Denna scen är inte ett landskap.
Det är ett sinnestillstånd som materialiserats.

Där kan man läsa det självvalda isoleringen, den inre slitningen, frånvaron av oväsen, vägran mot systemet, jakten på en plats där man äntligen kan andas – även om luften är tung.

Det är en rå, nästan primitiv vision av en man som har valt att försvinna lite för att helt hitta sig själv.

Huset blir en spegel:
ett ömtåligt, envist skydd vid gränsen mellan resiliens och uppgivelse.
Ett tillflykt för dem som går ensamma, för dem som fortsätter trots utmattningen, för dem som känner till depression utan att någonsin använda ordet.

Verket fångar ögonblicket då man inte längre flyr världen …
man tar sig ur det.
Man blir någon annan.
Man blir sin egen eremitt.