C.C.S. Crone - Gymnasium en liefde - 1936

Extremt sällsynt första upplaga av denna viktiga men nästan bortglömda och ung avlida författare från Utrecht.

Inledning av Van Oldenburg Ermke
Tegningar av Mies Crone
Utgiven som In Liefde Bloeyende Egelantier nummer 3.

Skick: Inbunden pocketbok med slapp pärm. Ryggen har några fuktskador. Borttaget exlibris på första försättsbladet, i övrigt mycket bra.

● Cornelius Carolus Stephan Crone (Utrecht, 26 december 1914 – Arnhem, 9 november 1951) var en nederländsk författare till sorgliga, oftast i Utrecht lokaliserade berättelser.

När han gick ur gymnasiet ägnade Crone sig helt åt litteraturen. Han hade ingen fast anställning, då och då tjänade han småsummor på bokrecensioner. 1934 försökte han, på förslag av sin farbror Jan Engelman, få sin novell Gymnasium, med minnen från sin skoltid, publicerad, men Engelman ansåg verket vara under måttet. P.H. Ritter jr., den berömda litteratören och bokrecensenten, som var känd för att han alltid hade något gott att säga om alla, och som Crone senare konsulterade, rekommenderade att det skulle publiceras i en Utrechtsk tidning som följetong, men utan resultat.
Crone skrev därefter en reviderad och utökad version av Gymnasium under titeln Gymnasium och kärlek och till slut lyckades han hitta en förläggare: 1936 kom boken ut i Egelantierreeksen hos den katolska förlagen Vox Romana i Rotterdam. Ingen mindre än den i sin tid kända poeten och kritikern Victor E. van Vriesland recenserade den i NRC, men ganska sparsamt; dock fick verket honom här och där att tänka på Nescio.

Ur Victor van Vrieslands recension: "Liv, verklighet, gestalt saknas men kanske är det väldigt tunga desiderata i detta spel, där författaren inte ens velat anta att göra det svårt för sig. Det finns ingen långrandighet, närapå knappt någon tråd. Men denna märkliga, knotiga, vaga ton, som hellre chockerar med barnsliga slarvigheter eller ostrukna ord än följer sin sentimentalitet, är tack vare stilens knapphet ändå acceptabel."

Så har detta blivit en särskilt märklig liten bok, i de bästa delarna – men bara där – liknande Nescio eller Belcampo, och med något gråtande bakom leendet (det är otroligt hur många människor i detta hundra sidor dör). Humoren är galghumor och torrkomik – mer torr än rolig.