Montiel-1985 - "FÓSIL VIVIENTE"

Detta verk utforskar spänningen mellan materiens skörhet och essensens varaktighet. Fiskens gestalt framträder öppen och avslöjar inte bara dess inre struktur utan också ett hjärta som trotsar den anatomiska logiken för att bli en symbol. Där det borde finnas enbart den biologiska mekaniken uppträder istället det känslomässiga centret, det vitala minnet som överlever tidens slitage.
Kroppen, nästan reducerad till ett fossil, åkallar spåret av vad som en gång varit. Dess eroderade former påminner om att all existens är underkastad processer av omvandling, förlust och förändring. Men hjärtat förblir intakt, livfullt och lysande, som en kraft som vägrar att försvinna. Det är metaforen för det som förblir levande bortom det fysiska utseendet: identitet, känslor, minne och ande.
Verket upprättar en dialog mellan liv och död, mellan beständighet och försvinnande. Fisk, forntida invånare i djupen, blir här ett vittne till geologisk och mänsklig tid. Dess skelett talar om det förflutna; dess hjärta om känslans ständiga närvaro. Tillsammans bygger de en bild där sårbarhet inte är synonymt med svaghet, utan med sanning.
Den blå bakgrunden, vid och tyst, minner om havet som livets ursprung och arkiv. I det upphängda utrymmet tycks varelsen sväva mellan två tillstånd: relik och organism, minne och närvaro. Så, Fósil Viviente ställer en väsentlig fråga: vad är det egentligen som överlever när tiden har ätit upp formen?
Svaret verkar slå i bildens mitt. Det är inte kroppen som består, utan det som gav den mening. För även när materian fragmenteras finns en osynlig kraft som fortsätter att bo i världens minne. Där fossilens slut tar slut börjar det inre livet.