René Magritte (1898-1967), after - Black Magic

René Magritte - Zwarte Magie (after) - Offsetdruk/posterprint - 70 x 50 cm

Namn: René Magritte
Titel: Zwarte Magie
Type: Originele kunstposter - Högt kvalitativ Offsetdruck/postertryck till origina I work from 1945
Utgivare: KMSKB - Magritte Foundation - Standaard Uitgeverij
Stil: Modern - Surrealisme

Kännetecken:
- Perfekt skick: A+
- 70 x 50 cm
- Signerad i tryck
- Efter originalverk av Magritte från 1945

EXTRA INFO KONSTNÄR:
René François Ghislain Magritte (Lessen, 21 november 1898 – Schaarbeek, 15 augusti 1967) var en belgisk surrealistisk konstnär.

René Magritte arbetade i första hand som formgivare vid ett tapetfabriksverk och skapade senare även många affischer.

Magrittes debut som målare var kubistisk, futuristisk och abstrakt arbete, under påverkan av hans arbetsledare Victor Servranckx vid tapetfabriken UPL (les Usines Peters-Lacroix, i Machelen). Efter bekantskapen med Giorgio de Chiricos verk började Magrittes arbete närma sig surrealistiska element. Chirico avbildar föremål mycket realistiskt men i helt olika kausala och temporala kontexter. Så betonar Chirico mysteriet i föremålsvärlden. Även den konventionella ordningen och platsen för sakerna ironiseras på detta sätt.

Magritte skapade framför allt målningar (olja på duk), men även gouaches, föremål och kollage.

Under ledning av E.L.T. Mesens arbetade han med tidskriften Oesophage och fick 1927 sin första separata utställning i galleriet "Le Centaure" i Bryssel.

Mellan 1927 och 1930 vistades Magritte i en förort till Paris, där hans surrealistiska vision prisbelönades med vänskapen av Paul Éluard och André Breton, som redan 1924 hade skrivit Det surrealistiska manifestet. När Breton en gång krävde att Magrittes fru tog av sig en halskette med ett kors beslutade han att återvända till Bryssel.[1]

När 1930 Galerij Le Centaure, där Magritte var under kontrakt, gick i konkurs, kunde E.L.T. Mesens köpa upp alla hans verk, vid den tiden cirka 200.

1934 tillämpade Magritte och hans omgivning tekniken cadavre exquis även med bilder i efterföljd av språkexperiment där en dikt skrivs av flera poeter.

Mellan 1934 och 1937 tecknade Magritte under pseudonymen 'Emair' filmaffischer för den tyska ljudfilmsdistributören Tobis Klangfilm. Leuvens stadsarkiv bevarar sju affischer som ritats av Magritte.

Under andra världskriget arbetade och bodde Magritte i den franska staden Carcassonne. Han förfalskade konst för sin försörjning. Det gällde främst verk av De Chirico, Picasso och Braque.[1] Under en kort period, mellan 1940 och 1946, berikade Magritte sin palett något med en impressionistisk betoning på uppmaning av sin agent (den så kallade 'Renoir- perioden'). Denna stil skulle sälja bättre.

1953 skapade Magritte väggmålningar i Casinet i Knokke vid den belgiska kusten, på uppdrag av Nellens-familjen. Dessa är nu skyddade av Kungliga Kommissionen för Monument och Landskap. Han tilldelades 1960 för allt sitt arbete priset av Belgiens stat. Det var första gången ett statligt pris tilldelades en konstnär.

Under 1950-talet var Magrittes verk mycket eftertraktat bland samlare i New York. Detta förklarar Magrittes verk närvarande i amerikanska samlingar idag. Även hans mest kända ikon La Trahison des Images finns där.

Magritte avled 1967 i Schaarbeek av bukspottkörtelcancer, där han också är begravd på kommunala kyrkogården.

Största delen av Magrittes produktion tillhör surrealismen stilmässigt, en av 1900-talets viktiga konstströmningar. I många av hans verk förekommer nakna kvinnor och naturtroget målade fiskar. Detta är sannolikt en hänvisning till det faktum att Magritte återfann sin mor naken i Samber när hon begick självmord.

Magrittes konst, liksom den av till exempel Salvador Dalí och Carel Willink, är mycket fint målad och förstärker den realistiska effekten av föreställningar som egentligen inte existerar.

Det mest kända verket av Magritte är utan tvekan La Trahison des Images (1928-29) eller "Föreställningens förräderi" med den målade texten: Ceci n’est pas une pipe under den mycket realistiska bilden av en pipa. I detta verk målar René Magritte en pipa med meddelandet under som säger: "Detta är ingen pipa" (Ceci n’est pas une pipe). Han vill påminna sig själv och betraktaren om att det handlar om en oljemålad duk, alltså en målning, och inte en riktig pipa. Varje hänvisning till en riktig pipa bryter mot faktum att en pipa egentligen är en idé och därmed har sitt ursprung i sinnet.

Genom att ständigt ifrågasätta oss själva och likt lura oss, tvingar Magritte oss att tänka över konsten. I detta ljus kan även titlarna på Magrittes verk ses. Dessa titlar har oftast inget med motivet i målningen att göra. Senare konceptkonstnärer drog denna linje mycket till det extrema genom installationer, performances eller happenings och återförde konstverket till en idé. Detta är också en kritik mot konstnärer som hävdar att de måste återge verkligheten så sanningsenligt som möjligt, likt senare hyperrealister. René Magritte ansåg att uppgiften för en konstnär är att placera verkligheten i en annan ram. Dess konst väcker alltid fler frågor än den kan besvara. Bevis på detta är målningen av en sjöjungfru avbildad med fiskhuvud och människoben. Även tecknet är en mycket naturalistiskt tecknad fisk som vid stjärtens ände byter till en brinnande cigar med slingrande rökkrage (målningen "l'Exception" 1963). Magrittes verk vittnar också om en extremt stor behärskning av teknik i oljemålning.

Mycket av Magrittes arbete visar en metamorfos, en förvandling från ett objekt till ett annat. Antingen är verket i andra avseenden oförklarbart, till exempel serien hus under natten, med en klar himmel ovanför i dagsljus. Eller en måne som hänger framför lövverket på ett träd. Ugglor eller andra fåglar som växer upp ur marken som växter.

Han är bekant med följande konstnärer: Morris Louis Yves Klein Lucio Fontana Piet Mondriaan Niki de Saint Phalle Otto Piene Heinz Mack Kazimir Malevich Jean Tinguely Rainer Maria Latzke Jef Verheyen Pol Bury Walter Leblanc Rene Magritte André Racz Pierre Alechinsky Victor Vasarely Georges Vantongerloo Yves Klein Otto Piene Heinz Mack Lucio Fontana Piero Manzoni Jesús Rafael Soto Victor Vasarely Karl Otto Götz Gerhard Richter Anselm Kiefer Georg Baselitz Jannis Kounellis Cy Twombly Antoni Tàpies Hans Hartung Pierre Soulages Mark Rothko Kazuo Shiraga Bridget Riley Agostino Bonalumi Jean Tinguely Niki de Saint Phalle Guy Vandenbranden Marcel Duchamp Joseph Beuys Jean Tinguely Alexander Calder Nam June Paik Claes Oldenburg Chris Burden Richard Buckminster Fuller Karel Appel Asger Jorn Constant Nieuwenhuys Corneille Jean Dubuffet Jackson Pollock Willem de Kooning Hans Hartung Joan Miró Antoni Tàpies Sam Francis Franz Kline Mark Tobey André Masson Lucio Fontana Eduardo Chillida Kazuo Shiraga Zao Wou-Ki