Guillaume Vogels (1836-1896) - Wintergezicht





35 € | ||
|---|---|---|
30 € | ||
25 € | ||
Catawikis köparskydd
Din betalning är säker hos oss tills du får ditt objekt.Se detaljer
Trustpilot 4.4 | 140963 omdömen
Betygsatt utmärkt på Trustpilot.
Wintergezicht, oljemålning från 1800-talet av Guillaume Vogels (Belgien), föreställer arkitektur, signerad och såld med ram, måtten 25,5 × 34 cm.
Beskrivning från säljaren
Vacker studie av Guillaume Vogels (1836–1896).
Oljmålning på duk, maroufering på kartong. Bildformat 19 x 27,5 cm.
Utbildad till dekorationsmålare riktar han först sin uppmärksamhet mot sitt eget husmålarsföretag i Bryssel. Först på sjuttiotalet vågar han ta steget till fri målning. Trots deras realism avslöjar hans tidiga verk redan en varm uppmärksamhet för atmosfären som omsluter föremålen. Redan från början finns det en särskild tematik, för dagar då landskapet under snö, regn eller dimma bjuder på en öde syn. Subtila gråtoner med då och då ett färgrikt accent skapar då en fin nyansskillnad inom ett begränsat spektrum.
Men Vogels går vidare i sin djärva, lösa målningsteknik. Allt eftersom befriar han landskapet ur dess senaste objektiva yttre form i en friare skissmässig stil. Det han målar är inte längre verkligheten med dess stränga former och dess rena detaljer. Från realismens tvångsmässiga omsorg om linjen går Vogels över till en lyrisk tolkning av landskapet. Konstens förtrollning löper nästan parallellt med naturens drömmande längtan. Det som nu kommer på hans duk är något som ungefär liknar den nästan vårdslösa noteringen av fjärran fakta, något som liknar mjuk svajande musik vars harmonier flyter samman, vag och obestämbar, men också lustfylld. Med paletten används massorna, utan tydlig kontur, men ändå kraftfulla och manliga, färgnyanserna subtila. Vanligtvis hänger dimman samtidigt som en skärm mellan landskapets struktur och målaren själv.
Det är tydligt att på så sätt det beskrivande elementet helt försvinner: det blir ett gissande efter de former som bakom ett skikt av subtila tonaliteter avslöjar något av sin närvaro.
I Vogels måleri som för övrigt har betytt mycket för Ensor dominerar känslan av längtan efter registrering, en känsla av diffust ömhet och svepande sorg, gestaltad i ett praktfullt impasto av fläckar och streck. Genom denna tachism, i Belgien tydligen ett användbart alternativ till fransk impressionism, får Guillaume Vogels verk en poetisk kvalitet, fascinerande i sin ouppmärksamhet för formen och behaglig i sin varma naturkänsla.
Vacker studie av Guillaume Vogels (1836–1896).
Oljmålning på duk, maroufering på kartong. Bildformat 19 x 27,5 cm.
Utbildad till dekorationsmålare riktar han först sin uppmärksamhet mot sitt eget husmålarsföretag i Bryssel. Först på sjuttiotalet vågar han ta steget till fri målning. Trots deras realism avslöjar hans tidiga verk redan en varm uppmärksamhet för atmosfären som omsluter föremålen. Redan från början finns det en särskild tematik, för dagar då landskapet under snö, regn eller dimma bjuder på en öde syn. Subtila gråtoner med då och då ett färgrikt accent skapar då en fin nyansskillnad inom ett begränsat spektrum.
Men Vogels går vidare i sin djärva, lösa målningsteknik. Allt eftersom befriar han landskapet ur dess senaste objektiva yttre form i en friare skissmässig stil. Det han målar är inte längre verkligheten med dess stränga former och dess rena detaljer. Från realismens tvångsmässiga omsorg om linjen går Vogels över till en lyrisk tolkning av landskapet. Konstens förtrollning löper nästan parallellt med naturens drömmande längtan. Det som nu kommer på hans duk är något som ungefär liknar den nästan vårdslösa noteringen av fjärran fakta, något som liknar mjuk svajande musik vars harmonier flyter samman, vag och obestämbar, men också lustfylld. Med paletten används massorna, utan tydlig kontur, men ändå kraftfulla och manliga, färgnyanserna subtila. Vanligtvis hänger dimman samtidigt som en skärm mellan landskapets struktur och målaren själv.
Det är tydligt att på så sätt det beskrivande elementet helt försvinner: det blir ett gissande efter de former som bakom ett skikt av subtila tonaliteter avslöjar något av sin närvaro.
I Vogels måleri som för övrigt har betytt mycket för Ensor dominerar känslan av längtan efter registrering, en känsla av diffust ömhet och svepande sorg, gestaltad i ett praktfullt impasto av fläckar och streck. Genom denna tachism, i Belgien tydligen ett användbart alternativ till fransk impressionism, får Guillaume Vogels verk en poetisk kvalitet, fascinerande i sin ouppmärksamhet för formen och behaglig i sin varma naturkänsla.

