50,8 cm Lapis Lazuli obelisk Obekisk - Höjd: 50.8 cm - Bredd: 127 mm- 4200 g - (1)

Lapis lazuli (UK: /ˌlæpɪs ˈlæz(j)ʊli, ˈlæʒʊ-, -ˌli/; US: /ˈlæz(j)əli, ˈlæʒə-, -ˌliˌ læˈzuːli/) är en mörkblå metamorf bergart som används som en halväkta sten och har varit eftertraktad sedan antiken för sin intensiva färg. Dess namn kommer från det persiska ordet för ädelstenen, lāžward, och fungerar som rot för ordet för 'blå' på flera språk, inklusive spanska och portugisiska azul samt engelska azure. Lapis lazuli är en bergart som huvudsakligen består av mineralerna lazurit, pyrit och kalcit. Redan under 7000-talet f.Kr. utvanns lapis lazuli i Sar-i Sang-gruvorna, i Shortugai och i andra gruvor i Badakhshan-provinsen i dagens nordöstra Afghanistan. Artefakter av lapis lazuli, daterade till 7570 f.Kr., har hittats i Bhirrana, som är den äldsta platsen för Indus Valley Civilisation. Lapis var högt värderad av Indus Valley Civilisation (3300–1900 f.Kr.). Lapisperler har hittats vid neolitiska gravar i Mehrgarh, Kaukasus och så långt bort som Mauretanien. Det användes i den kungliga masken av Tutankhamun (1341–1323 f.Kr.).

I slutet av medeltiden började Europa importera Lapis lazuli för att mala det till pulver och tillverka ultramarinpigment. Ultramarin användes av några av de viktigaste konstnärerna under renässansen och barocken, inklusive Masaccio, Perugino, Titian och Vermeer; det reserverades ofta för klädseln hos de centrala figurerna i deras målningar, särskilt Jungfru Maria. Ultramarin har också hittats i tandsten hos medeltida nunnor och skrivare, kanske som ett resultat av att de slickade på sina målarpenslar medan de producerade medeltida texter och manuskript.[9]

History
Grävningar från Tepe Gawra visar att Lapis lazuli introducerades till Mesopotamien ungefär under den sena Ubaid-perioden, c. 4900–4000 f.Kr. En traditionell förståelse var att Lapis lazuli grävdes någon 1 500 mil österut – i Badakhshan. Faktum är att det persiska lāžord lāžvard/lāževard, även skrivet lājevard, ofta tolkas som att ha sitt ursprung i ett lokalt platsnamn.

Från persiskan är det arabiska lāzaward den etymologiska källan till både det engelska ordet azure (via gammalfranska azur) och medeltida latin lazulum, vilket kom att betyda 'himmel' eller 'himmelriket'. För att undvika förväxling användes lapis lazulī ('lazulstens') för att referera till själva stenen, och detta är slutligen det ord som importerades till medelengelska. Lazulum är etymologiskt relaterat till färgen blå och används som rot för ordet för blå i flera språk, inklusive spanska och portugisiska azul.

Minor i nordöstra Afghanistan fortsätter att vara en viktig källa till lapis lazuli. Betydande mängder produceras också från gruvor väster om Lake Baikal i Ryssland, samt i Anderna i Chile, som är den källa som Inka använde för att skära artefakter och smycken. Mindre mängder bryts i Pakistan, Italien, Mongoliet, USA och Kanada.[13]

Vetenskap och användningar
Sammansättning
Den viktigaste mineralkomponenten i lapis lazuli är lazurit[14] (25 % till 40 %),[citation needed] ett blått feldspathoid-silikatmineral av sodalitfamiljen, med formeln Na7Ca(Al6Si6O24)(SO4)(S3) ·H2O.[15] De flesta lapis lazuli innehåller också kalkspat (vit) och pyrit (metalliskt gul). Vissa prover av lapis lazuli innehåller augit, diopsid, enstatit, mica, hauynit, hornblände, nosean och svavelrikt löllingit geyerit.

Lapis lazuli förekommer vanligtvis i kristallin marmor som ett resultat av kontaktmetamorfism.

Färg

Lapis lazuli sedd genom ett mikroskop (x240 förstoring)
Den intensiva blå färgen beror på närvaron av trisulfur radical anion (S•−).
3) i kristallen.[16] Förekomsten av disulfur (S•−
2) och tetrasulfur (S•−
Radikaler kan skifta färgen mot gult eller rött, respektive.[17] Dessa radikaljoner ersätter kloridjonerna inom sodalitstrukturen.[18] S•−
3 radikaljon visar ett synligt absorptionsband i intervallet 595–620 nm med hög molär absorptivitet, vilket ger den dess ljusa blå färg.[19]

Källor
Lapis lazuli finns i kalksten i Kokcha-floddalens Badakhshan-provins i nordöstra Afghanistan, där Sar-i Sang-gruvan har brutits i mer än 6 000 år. Afghanistan var källan till lapis för de gamla persiska, egyptiska och mesopotamiska civilisationerna, samt de senare grekerna och romarna. De gamla egyptierna fick materialet genom handel med mesopotamier, som en del av Egypten–Mesopotamien-relationer och från det gamla Etiopien. Under höjdpunkten av Indusdalen-civilisationen, omkring 2000 f.Kr., etablerades den harappanska kolonin, nu känd som Shortugai, nära lapisgruvorna.

Förutom de afghanska lagren utvinns lapis också i Anderna (nära Ovalle, Chile); och väster om Baikalsee i Sibirien, Ryssland, vid Tultui lazuritdepositionen. Det bryts i mindre mängder i Angola, Argentina, Burma, Etiopien, Pakistan,