Modellfartyg - Bucentaur vom Würmsee

Här handlar det om en mini-version av Bucentauren från kung Ludvigs tid.

Modellen är mycket detaljerad och av hög kvalitet. Det har realiserats många detaljer. Endast de allra bästa träslagen har valts ut och samtliga tillbehör som beslag har så detaljerat som möjligt återges. Taflorna i matsalen har utformats efter originalet och gjutits i en specialharts. Till och med de typiska omsorgsfullt målade dekorationerna på överbyggnaden av Bucentauren har utförts med mycket hantverkskunnande.

Här följer nu den mycket intressanta historien om Bucentauren:

Bucentauren, efter venetiansk förebild bucintoro eller buzzo d’oro (= guldbauk), byggd 1662–1665. Med en längd på 29 meter, en bredd på 8,4 meter och en höjd på 5 meter (utan master) är den ungefär lika stor som dagens Bernried. Djupgåendet på endast 0,9 meter gjorde det möjligt att användas nära strandkanten; 80 roare med förgyllda åror höll fartyget på kurs i varje vindläge.

Som ny juvel i kurfurstliga lystflottan spelade Bucentauren en central roll vid hovets fester runt Starnberger See. Dessa slottsoch sjöfester, särskilt hjortjakter i strandzonen mellan Kempfenhausen och Berg, var samtalsämnen bland Europas aristokrati och drog besökare från hela Central- och Östeuropa. De stod inte tillbaka för festerna hos den franska kungen Ludvig XIV.

Hovet färdades till och från Starnberger See längs en särskild anlagd och reserverad färdväg – den så kallade Fürstenweg – från Münchenresidens till sjön. Totalt stoppade 18 grindar genomtrafiken och gjorde resan behaglig.

Kurfurstligt sjöfirande med Bucentaur – Ignaz Bidermann 1738

Vid stora tillfällen var 450 till 500 personer – gäster, hovpersonal, tjänare och besättning – ombord. När matsalen dukades upp, måste köksskeppen, källarskeppet och sommelier-skeppet kopplas på. 1671 hölls till och med ett 18 dagar långt firande med turneringar, fyrverkerier, jakt, banketter, pjäser och operor; festligheterna upptog hela den nordöstra sjöytan. Förberedelserna och genomförandet av dessa fester är mycket väl beskrivet hos HR Klein. Imponerande är de detaljerade försörjningslistorna med gamla beteckningar för fågel och lokala fiskar. Här bosatta bönder, fiskare och hantverkare kunde försörja sig bra.

Förutom sina slott Starnberg och Possenhofen lät kurfurst Ferdinand från 1676 uppföra slottet Berg som anläggningsplats för Bucentauren. Två år senare köpte han slott Kempfenhausen med tillhörande mark. I sin Forstenrieder Park lät han älgar släppas ut, som av för ryttare och hundar genom ett inhägnat bredtt gångstråk söder om Harkirchen kördes till Etztal. Där öppnade den smala gången sig till sjön i en trattliknande form och gav djuren inget val annat än att rusa ut i vattnet, där jaktsällskapet tog emot dem.

Men en fråga kan även HR Klein inte besvara: Vad tyckte hovherrarna från Sattlerhof (idag Will), Clausenhof (idag Gastl), Schusterhof (fortfarande Schuster), från harkirchenhöfnorna och de övriga gårdarna om detta spektakel? Under jaktsäsongerna hade de levt sina liv på sina gårdar i sekler och levde ett helt annat liv än den uppblåsta hovsamhället. Men det är en annan historia.