Alberto Carlos Ayala (XX) - Thera

Verket tar inspiration från det minoiska utbrottet på ön Thera (Santorini), ett av de största dokumenterade vulkaniska händelserna i människans historia, som ägde rum omkring det 17:e årtusendet f.Kr. och klassificeras bland de högsta nivåerna på VEI-skalan (Volcanic Explosivity Index). Denna händelse, som kunde omdefiniera territorier, klimatbalans och kulturella strukturer i det antika Medelhavet, antas som en konceptuell och tidsmässig matrism av verket.
Pentagrammet av målartäthet konfigureras som ett flammande och kontinuerligt färgfält, där den dominerande röda färgen verkar som materia i primär form, och framkallar den ursprungliga dimensionen av magman som jordens generativa kraft. Färgen behåller energi: en visuell varaktighet som hänvisar till de djupa processerna genom vilka jorden har byggt upp livets villkor, fruktbarhet och i slutändan människans välstånd.
På högra kanten av kompositionen avbryter en mörk, oregelbunden materiell koncentration kontinuiteten i det färgburna fältet. Detta element, format och stratifierat, fungerar som en ventilerad vulkanmunn eller som en geologisk tröskel där materia kondenseras och komprimeras. Målningen ger en skän energi och materia i en essensiell form, en konkret, situerad och historiskt bestämd händelse.
Verket ingår i en bredare undersökning där Ayala inleder en utforskning av planetens främsta vulkaniska system. Resa, direkt observation och vetenskaplig studie utgör grunden för en praktik som följer VEI-skalan som struktur för geologisk explosivitet och koppling till gamla geologiska epoker i förhållande till människans korta liv. Varje målning motsvarar ett specifikt ögonblick och en del av den ursprungliga materia som bidrog till att forma världens form.
Färgen verkar som materia-tid: det glödande utbredda fältet bygger ett kontinuerligt mentalt utrymme, medan den mörka zonen koncentrerar vikt, brott och djup minne. Spänningen som följer är av strukturell natur och skrivs in i balansen mellan fält och händelse, mellan kontinuitet och akkumulering, mellan ursprung och transformation.
Det bildspråkliga arbetssättet dialogiserar med tonalt måleri och med uttryck för materiellt minimalism genom en måttlig hantering av gesten och medvetenhet om trösklarna mellan fullhet och tomrum. Ytan byggs upp genom successiv sedimentering och fastställer en syn på måleriet som ett rum för kontemplation och som en handling av tacksamhet inför naturens kreativa explosivitet.
Av strikt formellt skäl, konceptuell tydlighet och förmåga att upprätthålla en längre forskning placerar verket sig naturligt i ett kollektions- och institutionskontext av hög status.