Stefanie Schneider - White Trash Beautiful II (29 Palms, CA)

Original photograph by German photographer Stefanie Schneider (*1968), artist Inventory #598.

White Trash Beautiful II (29 Palms, CA)
Edition: 3/10
PROCESS: Archival C-Print
AGE / period: 1999
DIMENSIONS: 20 x 20 cm
CONDITION: in excellent condition

from: Interview Photonews:

Marc Peschke: För några år sedan flyttade du helt från Berlin till södra Kalifornien. Vad har hänt i Kalifornien sedan dess? Hur lever du? Och vad arbetar du med just nu?

Stefanie Schneider: I december 2019 förändrades allt i mitt liv i Berlin oväntat. Hyreskostnaden för min konstnärsateljé och laboratorium dubblerades, och dynamiken med hyresvärden blev outhärdlig. Det var uppenbart att tiden var kommen att lämna, och så gjorde vi det—snabbt, beslutsamt. I april 2020 återvände jag till Berlin för att övervaka flytten och se till att allt packades försiktigt i två fyrtiofots fraktcontainrar. När pandemin eskalerade ökade brådska kring flytten. Det var stressigt, men också märkligt passande—ett ögonblick i tiden som speglade en större, personlig förändring.
Att lämna Berlin handlade inte bara om att undkomma logistiska utmaningar. Det handlade om att dra sig tillbaka från en värld som hade blivit för mycket sammanlänkad med brus, skyldigheter och förväntningar. Flytten kändes djupt reflekterande, och den kändes nästan som en handling av återtagande. Flytten till södra Kalifornien var mer än en förändring av omgivning; det var en återgång till utrymme—rum att tänka, rum att skapa, rum att helt enkelt existera längre bort från det oförsonliga tempot i det moderna livet.
I denna isolation fann jag en stilla resonans med arbetet och filosoferna hos Joseph Beuys. Han pratade ofta om vikten av att dra sig tillbaka i naturen, att distansera sig från samhällets pressningar, och om den väsentliga betydelsen av ensamhet som ett medel för återhämtning och transformation. Likt Beuys drog jag mig tillbaka från yttre världen—inte för att fly, utan för att connecta med något djupare. Isolationen handlade inte om ensamhet utan om att omkalibrera till en mer autentisk livsrytm. Det var ett utrymme där jag kunde lyssna, reflektera och utvecklas utan distraktion.
Under de senaste fem åren har jag levt så—helt avskild från familj, tidigare vänner och de bredare sociala strukturer som en gång definierade mitt liv. Det har inte varit lätt, men det har tillåtit en djupare koppling till marken, till de djur jag vårdar, och till min konst. Marken här, med sin råhet, sitt utrymme och sin tystnad, har blivit ett slags duk för min personliga och kreativa resa. Den vidsträckta ökenlandskapet speglar de teman jag utforskar i mitt arbete: isolering, förfallet, transformation och tidens gång. I denna ensamhet har jag funnit att min kreativitet kan blomstra, ostörd av världens brus.
Precis som Beuys såg kopplingen mellan jaget, naturen och konsten som väsentlig för kreativt arbete, har jag också kommit att förstå att sann konst föds ur en djup känsla av självförsörjande och koppling till den naturliga världen. I detta avskilda utrymme har jag upplevt en slags alkemik—att förvandla isolering till inspiration, övergivande till klarhet. De långa timmarna som spenderats med djur, den omsorgsfulla vården av dem, och reflektionen i ensamhet har format min praktik på sätt jag inte kunde ha föreställt mig.
I denna tysta, själv-provisionerade exil har jag funnit något transformationalt—en djupare förståelse för rytmen i mitt arbete och mitt liv. Jag lever fullt ut i denna nya tillvaro, och det är ur denna ensamhet jag fortsätter att skapa, utan kompromisser, utan samhällets förväntningar. Återvändelsen har gett mig utrymme att utforska nya dimensioner av min konst och av mig själv, och det är en resa jag fortfarande är på. Fem år och räknar.