Arthur Rhodes (1944) - Giallo Cromo n.1889

Arthur Rhodes “Giallo Cromo n.1889”

Detta extraordinära och imponerande oljemålning på duk, i imponerande mått av 95 x 76 cm med en djup på 2 cm och en strukturell vikt på 3,200 kg, representerar en raffinerad, avsigelsefull och bildad parodi på Vincent van Goghs mytomspunna självporträtt från 1889 som förvaras på Musée d'Orsay.

Verket bär artistens originalsignatur Arthur Rhodes (illustratör och karikaturist vid New York Times) och dateringen 1983 i nedre högra hörnet, vilket konfigurerar det som ett unikt stycke med exceptionell visuell effekt och konceptuell intelligens.

Målaren omtolkar mästerligt den postimpressionistiska språkdräkten hos den nederländske mästaren genom att införa ett element av förvånande och ironisk vardagsrealism, den domestika och intima akten att borsta tänderna.

Dock blir ironin djupt och tragisk i det ögonblick man betraktar vad som borstas bort; Van Gogh använder inte vanligt tandkräm, utan pressar istället ett färgtub med oljemålning, där etiketten tydligt bär orden Jaune, vilket betyder gult.

Denna detalj är inte en enkel visuell gimmick, utan en mäktig och bildande referens till de psykologiska störningar som plågade Van Gogh under hans vistelse i Arles; flera samtida vittnesmål berättar nämligen att under de mest djupa kriserna försökte mästaren svälja sina egna färger, särskilt krom-gul, en färg som han älskade tvångsmässigt och i vilken han identifierade ljuset, solen och en form av livlig, helande värme.

I Rhodes tolkning blir handlingen att borsta tänderna med den gula färgen en metafor för måleriet som bokstavligen tränger in i konstnärens kropp och när den när han när näring och samtidigt sliter ut honom.

Den gula skummet som tydligt rinner ur munnen och fläckar kragen på den blågröna kavajen symboliserar den kromatiska besattheten som överskrider dukens gränser och gör kött av den.

Ur tekniskt perspektiv replikera författaren med enastående stilistisk skicklighet den karakteristiska dynamiska och plågsamma touchen hos Van Gogh.

Bakgrunden är en hypnotisk virvel av vågiga penseldrag i tonerna av vitt, himmelsblått och blått som explicit återskapar de turbulenta atmosfärerna i Stjärnhimlen och i originalets självporträtts himmel, och skapar en känsla av ständig rörelse och psykologisk spänning.

Ansiktet hos konstnären fångas med en genomträngande och hallucinatorisk blick av intensiva gröna och orangea nyanser, och visar en stark materialitet i tredimensionell form, förstärkt av ett tätt och vibrerande skissarbete som formar ansiktsmusklerna och det koncentrerade uttrycket.

Vänster hand håller tuben med ett fast och realistiskt grepp, medan höger hand manövrerar den gröna tandborsten med en gestik som förenar vardagens rutin med en högtidlig konstnärlig ritual.

Verket, inramat av en sober och elegant trälist i mörkt trä som lyfter fram den kalla färgpaletten, föreligger i utmärkta bevarandeconditioner och visar en målad textur som är rik, tät och vibrerande – idealiskt för kräsna samlare av samtidskonst, avantgarde eller för dem som älskar föreningen av konsthistoriens stora skeenden med konceptuell satir.

Arthur Rhodes “Yellow Cromo n.1889”

This extraordinary and commanding oil on canvas painting, measuring an impressive 95 by 76 cm with a depth of 2 cm and a total weight of 3.200 kg, represents a highly sophisticated, irreverent, and intellectually sharp parody of Vincent van Gogh's iconic 1889 Self-Portrait housed in the Musée d'Orsay.

The artwork is hand-signed and dated in the lower right corner by the artist Arthur Rhodes ( worked For New York Times), 1983, making it a unique and compelling piece of contemporary art history. Rhodes masterfully replicates the post-impressionist visual vocabulary of the Dutch master while injecting a surreal element of mundane domesticity, the intimate act of brushing one's teeth.
The irony, however, runs far deeper than a superficial comic sketch, upon closer inspection, Van Gogh is not using toothpaste but is instead squeezing a tube of artist oil paint, explicitly labeled with the French word Jaune, meaning yellow.

This precise detail is a brilliant historiographical reference to the severe psychological crises that tormented Van Gogh during his time in Arles, historical records and letters note that during his most intense episodes of mental distress, Van Gogh attempted to ingest his own pigments, specifically the chrome yellow he so deeply worshiped, a color he associated with pure sunlight, warmth, and spiritual salvation.

In Rhodes' interpretation, the act of brushing his teeth with yellow paint becomes a poignant metaphor for a painter whose art literally consumes him from the inside out, the bright yellow pigment spilling from his mouth and dripping onto his teal jacket symbolises an artistic obsession so absolute that it transcends the canvas to contaminate the body. Technically, the painting demonstrates an exceptional command of the post-impressionist style, the background is rendered in an impasto Arthur Rhodes “Giallo Cromo n.1889” featuring a hypnotic vortex of swirling brushstrokes in shades of white, turquoise, and pale blue, directly evoking the turbulent sky of The Starry Night and the restless energy of the original self-portrait.

The facial features are defined by short, rhythmic strokes of contrasting green and orange tones, capturing the piercing, hallucinatory gaze that is so characteristic of Van Gogh's late psychological portraits.

The left hand firmly grasps the metal paint tube, showing realistic anatomical detail, while the right hand maneuvers a green toothbrush, transforming a trivial morning routine into a solemn and tragic artistic ritual.

Enclosed in a simple, dark wooden frame that perfectly complements the cool, vibrant palette of the canvas, this artwork is in excellent state of preservation, its thick, rich textual surface offers remarkable visual depth, making it a stellar acquisition for discerning collectors of modern art, post-impressionist homages, and conceptually driven visual satire.